Tillbaka i Fontänhuset igen. Det känns faktiskt riktigt bra efter att ha legat i sängen hela sommaren och varit deprimerad. Man kan oroligt undra vem/vad som bestämt att (de flesta) människor helt enkelt ska lida. Och varför inte alla människor mår lika bra. Jag är inte religiös men kan inte tro att vi hamnat här för att kämpa några år och sedan multna till jord. Jag tror att vi är här för att lära, anta utmaningar och övervinna dem så vi kan utvecklas och bli bättre människor (i nästa liv eller värld). Det låter kanske flummigt men för mig är det fullt logiskt. Vi gör våra val, ibland bättre ibland sämre.

Søren Kirkegaard, den danske filosofen skrev:

Varje människa måste själv välja sitt liv och det blir därför omöjligt att presentera det rätta sättet att leva. Det finns inget svar på hur vi ska leva våra liv utan varje individ måste själv göra alla dessa stundtals svåra val. Vad Kierkegaard ansåg sig kunna bidraga med var därför enbart en demonstration av de val han själv tagit i livet. Liksom alla andra var han tvungen att ta ställning till njutning, kärlek, äktenskap, moral, religion och död. På så sätt innehåller hans livsval och tänkande något som angår alla.

Hur väljer man då sitt liv som Kirkegaard skriver. Vad är egentligen rätt och fel och vem bestämmer det. I många länder finns lagar som är oändligt främmande för oss. Själv går jag efter devisen att åsamka andra så lite lidande som möjligt och att försöka vara till hjälp när jag kan. Samtidigt ska de ju inte innebära att man utplånar sig själv. Mår jag själv bra mår min omgivning också bättre.

När man är sjuk är det lätt att känna sig som en börda för omgivningen och att få dåligt samvete samtidigt som man känner sig hjälplös. Det blir ju inte bättre om sjukdomen inte syns utanpå. Att förklara för någon annan hur man mår är jättesvårt. Jag har varit sjuk i många år, ibland något sånär fungerande och ibland nästan inte alls. Detta har inneburit att min man har fått sköta det mesta av marktjänsten och det känns inte alls bra. Jag förstår att mina nära ibland tappar tålamodet med mig men ännu har de tack och lov inte givit upp.

Verkligheten är helt enkelt att vi alla är olika och att det för att överhuvudtaget ska fungera är vi tvungna att hjälpas åt.

Yvonne